it must have been sweat but i drank it like wine

19.01 På fredag åker mina tre bästa vänner iväg och är borta i fem månader. Om allt blir som planerat flyttar jag till New York i början av mars och är borta i ett år. Det betyder att vi inte kommer att träffa varandra på 14 månader. 14 månader är sjukt lång. Becka och karin har varit mina bästisar sen trean, fyran. Mitt första riktigt starka minne av becka är hur jag hatade henne för hennes stora docka som hon hade med till fritids. Den var jättestor. Hon var så tjejig och mallig och ville vara prinsessa på en spökfest. Hon var det också. Sen lärde jag känna henne och lärde mig att älska henne. Mitt första starka minne av karin är någongång när det var mycket snö ute och vi låg i folkets park och gjorde snöänglar. Vi kände inte varandra då. Sen följde jag med henne hem och henne har jag aldrig hatat. Vi har växt upp tillsammans, delat pojkvänner, hemligheter och jag hade inte varit den jag är Idag utan dem två. Vi har format varandra och när vi var elva år gamla delade vi en av karins mormors torra bullar och svor på att vara vänner för evigt. Visst har det varit perioder då vi varit ovänner, särskilt på mellanstadiet och i början av högstadiet då alla bytte bästisar varannan vecka. Men vi har alltid alltid hittat tillbaka till varandra. Jag minns mellanstadiediscona på gröndalsskolan och hur vi gjorde oss i ordning tillsammans. För mycket ögonskugga, för mycket läppglans och för mycket glitter. Becka fick fråga en kille om han ville dansa med mig, och jag fick fråga en kille åt becka. Vi vann danstävlingarna ganska ofta faktiskt. Jag minns alla promenader vi har tagit med Rita, alla nätter vi sov över oss varandra, det fina fotot då becka sitter i en stol i nattlinnet och Karin står bakom. Det tog en halvtimma för mig att ta det eftersom jag ville att det skulle bli perfekt. Karin förstörde det genom att kolla in i kameran när jag ville att hon skulle kolla snett uppått. Jag minns Köpenhamnsresan i sexan i våra dunjackor, jag en grön, becka en svart och karin en brun? Eller var det tvärtom? Alla resor till Jönköping för att julhandla. Det var på den tiden då tågbiljetten fortfarande kostade 30 kr. jag minns lapparna vi skickade till varandra och hur arg vår lärare blev. Sanning eller konsekvens. Vi hade också världens bästa band. Big Dipper. Med texter som: love love i love you, love you so much, tonight i love you more then before, so come on and dancing with me. I sjuan fick vi en ny klass och där fanns klara. Hon var en liten hästtönt och umgicks med de andra hästtöntarna, men vi räddade henne och hon fick börja hänga med oss. Det var inte dåligt av henne att ta sig in i vårt gäng. Men vi kunde inte motstå hennes charm, och hennes personlighet. Ingen annan hade lyckats mer än under några korta perioder. Typ marie och marie och daniella.

Hela högstadietiden är full av minnen. Som vår första fylla,( klara däckad på en bänk innan klockan nio) födelsedagfiranden, kalasturnén i varberg, kent i jönköping, alla fikor på snipen. Alla fikor i karins kök. Gymnasietiden. Det fanns fyra samhällsklasser och vi hamnade i varsin. Var för unga för harrys och mejan och åt kladdkaka i karins kök. Williamsdiscon,

(Det var på den tiden det fortfarande var trevlig där)

  Boken jag skrev i sexan, före klara kom in i bilden, den handlade om mig becka och karin i Lund där vi pluggade och bodde tillsammans. (mycket inspirerat av Tvillingarna på Sweet Walley High) och karin hade alltid blåa kläder, becka lila och jag röda. Vi var oerhört populära och snygga och alla killar ville ha oss. Jag kom aldrig längre än 30 sidor. Men det var så jag såg vår framtid. Alltid tillsammans. Hela livet. Våra barn skulle växa upp tillsammans, våra män skulle vara vänner. Vi skulle vara brudtärnor på varandras bröllop.

Det kommer bli så ensamt när ni åker och jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan er.

Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och ni kommer fortfarande vara tillsammans men jag kommer vara ensam. Det kommer bli så konstigt och tomt och fast än att jag vetat länge att denna dagen skulle komma så är jag inte beredd. Jag kommer sakna er något alldeles fruktansvärt och jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig. jag älskar er och ni får inte glömma mig.