it must have been sweat but i drank it like wine

16.56 niklas åkte för två timmar sedan. jag saknar honom så att hjärtat värker och huvudet och magen.
klarar inte av att vara på mitt rum ensam. sitter och tittar på oprah med mamma istället. min hals värker även den. kan nästan inte svälja. allt känns grått, hopplöst, tråkigt, ensamt, ledset, sorgset inga vackra, positiva adjektiv bland mina känslor söndagen den 18 februari. tiden går alltid alldeles för fort och jag vet inte vad jag ska ta vägen. distans och tusen sjöar miljoner människor ivägrullande tåg, tåg som väntar på perrongen, ryggar, titanresväskor mot kullerstenar. sista kyssen. fotoautomatsbilder, fläckar, lakan och dofter det enda som finns kvar tills nästa gång. två veckor, tre veckor, fyra veckor men inte längre.
jag har inte skickat iväg min ansökan ännu. tar mig inte riktigt för.
så svårt är det inte men jag tvivlar och saknar. karin rebecka klara. det är nu jag behöver er. vi brukade alltid fika samma dag som niklas åkte för ni visste att jag inte ville vara ensam. jag vill inte vara ensam nu men jag har inte så mycket till val.