it must have been sweat but i drank it like wine

12.35. jag är hemma i värnamo. egentligen fattar jag inte varför. trettio grader i varberg, 75 meter till havet, 26 grader i vattnet, windsurfing, och majas. jag åkte hem med min moster och william som har varit och hälsat på. lite för att jag har vart sjukt och kräkts upp mitt liv typ 20 gånger. antagligen matförgiftad av en äcklig sallad jag åt i stan. eller nån elak bakterie som krypit in i min mage. nu är jag frisk men mamma och pappa ska på femtioårsfest och philip ska ha dit massa kompisar. jag tänkte att det kanske skulle vara skönt att komma hem och få iordning lite innan jag börjar jobba igen. typ städa ur garderoben, gå till körskolan och sånt. men. här inne är det så jävla varmt att det inte går att va, på balkongen är det ännu värre. jag hade kunnat ligga på stranden nu och blivit fräkning och flytit runt i saltvattnet. jag får skylla mig själv. det finns inte en endaste matbit i hela lägenheten, jag måste gå och handla. jag måste umgås med mina vänner. den som inte vill vara med mig när jag ringer senare när ni har slutat jobba, - den ska dö. jag kommer inte acceptera en enda ursäkt. jag tänker inte vara här hemma och bara sitta inne och glo på väggarna. på söndag tar jag nog tåget till göteborg och åker ut med familjen och sandbergs med deras båt i skärgården. annars dör jag av småstadstristess. jag lovar att jag på min promenad till hemköp genom stan inte kommer att stöta på fler än  tre personer. värnamo i juli är ungefär som att befinna sig ensam på en öde ö. och, det finns en anledning till det.